Archive for maj, 2010

Fantastiska frivilliga

maj 30, 2010

John och jag fick en helt underbar dag på Ontariosjön igår tack vare hans jobbkollega Chris som är aktiv i Coast Guard Auxiliary, alltså människor som frivilligt samarbetar med kustbevakningen. Genom att de tar hand om människor i sjönöd och gör andra insatser som inte innefattar rena polisingripanden, så får den ordinarie kustbevakningen mer resurser till att ta hand om terrorister, knarksmugglare och illegala invandrare.

Här provar vi dräkter som vi, som tur var, inte behövde använda i den 30-gradiga värmen sedan. (Men man måste ha med sig en sådan säkerhetsdräkt).

Dräktprovning

Chris, Larry och Bill lägger ner runt 100 timmar varje år på oavlönat arbete ute till sjöss. De tycker att de vill ge något tillbaka till samhället.

Frivilliga livräddare

Visserligen gillar de ju också att vara ute till sjöss, men det blir ingen typisk söndagsegling, eftersom de gör någon form av övning varje gång oavsett om de behöver göra någon räddningsinsats eller ej. Här tränar de på att bogsera en annan coast guard auxiliary-båt. De har ett detaljerat fastställt tillvägagångssätt att följa, så det krävs en hel del övning för att hålla sig på topp.

Paralllellbogsering

Irondequoit Bay är vacker och populär bland Rochesters båtentusiaster. Det finns gott om lyxvillor med ett makalöst läget precis vid stranden.

Lyxhus

Kompetensen bland båtägarna varierar högst betänkligt och eftersom vädret kan slå om mycket fort på Ontariosjön, så är det vanligt att båtbesättningar hamnar i sjönöd.

Den här sortens båtar kallar de Tobaccobåtar. För det är just i sådana här snabba båtar som det smugglas tobak och andra värre saker.

Vi fick också en guidad tur i en av den ordinarie Coast Guards häftiga aluminiumbåtar som kan klara 10 meter höga vågor och komma upp på rätt köl igen till och med om den skulle slå runt.

Båten körs med en joystick

Och här är Coast Guards mindre variant av båt:

Snabbåt

Det var verkligen otroligt snällt av Chris och hans besättning att ta med oss som gäster på sjön och även av mannen på ordinarie Coast Guard som visade oss runt. Och jag tycker också att det är en storartad insats som volontärerna gör. Jag antar att det påminner rätt mycket om det svenska Sjöräddningssällskapet, även om det är organiserat lite annorlunda.

Coast Guard Auxiliary

Laddar för finalen!

maj 22, 2010

Det gick bra i torsdags! Den här rubriken hade Democrate and Chronicle: ”Choir deliver powerful performance”. Om du klickar på länken kan du läsa hela recensionen. Vi fick jättelånga stående ovationer. Sån’t känns trevligt :-).

Ikväll är det dags för sista konserten av Verdis requiem och sista framträdandet för mig med ROS. Sedan kommer det nog att kännas rätt tomt. För dirigenten Christopher Seaman är det också sista konserten innan han tänker pensionera sig, så han lär väl få lite extra applåder.

Efter en hopplektion i gassande sol och 27 graders värme i morse var jag rätt mör ett tag. Skojigt men i varmaste laget. Men efter en lunch på altanen och ett par timmars softande känner jag att jag har piggnat på rätt bra igen.

Så nu är jag redo för kvällens utmaning igen.

Kul med requiem

maj 20, 2010

Ikväll och på lördag blir det de sista konserterna med Rochester Oratorio Society för min del. Verdis Requiem. För att vara en begravningsmässa är det väldigt teatralisk och bitvis riktigt munter musik. Kul att sjunga! Med rep måndag, tisdag och onsdag ska väl även de sista bitarna ha fallit på plats nu hoppas man. Lite bilder från Eastman theather igår :

Endast de tuffaste brudarna kan vara back-row-babes, eller hur?

Back-row babes

Såhär ser det ut åt andra hållet:

Sneek peek på orkestern:

Vi skojade lite om att bassolisten såg ut som en Viking. Någon insatt person berättade att han är norrman. (Jag kanske ska dra lite Norgevitsar för honom moahaha.) Här pratar han med dirigenten, Christopher Seaman. Som f ö tycks nöjd med att hans hemland Storbritannien nu äntligen fått en regering med det rätta uttalet.

Basviking och dirigent

Takkronan skulle passa i Phantom of the Opera, eller hur?

Hittills har det varit stående ovationer vid alla våra konserter. Det är lätt att vänja sig vid. Jag berättade för min dirigentkompis därhemma att jag kommer att bli hemskt missnöjd om vi inte har stående ovationer på varje konsert hemma nu. Hon tycker säkert inte alls att jag är en dryg typ :-).

Det blir nog kul ikväll.

We are all arizonians…

maj 17, 2010

…tycker Sara Palin. Och med det menar hon att den nya lagen i Arizona är jättebra, den som säger att alla som ser latinamerikanska ut måste ha ID-handlingar på sig för styrka att de har rätt att vara där. Hårdare tag mot illegala invandrare är jättebra enligt henne.

Och på så vis surfar hon på vågen av rädsla och missnöje med att många kriminella, framförallt knarkhandlare, tar sig fram och tillbaka över gränsen och ställer till med elände. Men det stora flertalet är ju människor som vill skapa sig en bättre framtid i ”the land of opportunities”. Precis som alla tysk-, svensk- och engelskättlingars förfäder gjorde en gång i tiden.

Arizona har också förbjudit skolorna att ge speciella etniska latinamerika-kurser. Staden Los Angeles (där det bor många latinamerikaner) har börjat införa bojkott av vissa produkter och tjänster från Arizona… Den främlingsfientliga våg som sveper över landet får inte stå helt oemotsagd.

Fröken USA

Och mest misstänkta av alla är förstås muslimer och araber. Med tanke på det, tycker jag att det är ganska lustigt att Miss USA (som i och för sig är en urlöjlig tävling) 2010 är en muslim från Libanon.

Det är verkligen ett ”land of extremes”.

En magnifik dag!

maj 16, 2010

Ah! Runt 20 grader idag och strålande solsken. Vi började dagen med lite ridning på Hickory Creek stables.

Lollo och Blossom

Ernie, Blossom och Cactus

Om man just har köpt en MC, så är det svårt att skilja på stilarna…

Harley-ridning

Vår granne skojade med oss och sa att varje gång de ser oss är det med en ny sorts hjälm på skallen, ridhjälm, cykelhjälm, skidhjälm, MC-hjälm…

Faktum är att igår lyckades John övertyga mig om att testa MC:n och ta en liten sväng ner till Starbucks i Pittsford Village. Det var en trivsam tur även för en som inte är någon MC-entusiast.

På väg till "the Village"

Den enda som slipper hjälmtvånget är Mr S.

Gos

John är lycklig

maj 12, 2010

Jag vet inte hur det här gick till. Men idag anlände den här mackapären. Hur kunde jag gå med på det, kanske någon läsare undrar? Det gjorde jag inte. Den hamnade här ändå. Och har han inte redan en hemma i Sverige, undrar kanske någon annan. Jo. Det har han. Än så länge.

Johns boy-toy

John var så eggad att han t o m tog ledigt några timmar från jobbet för att vara hemma och ta emot den när lastbilen kom hit med den. Han ”sparade” jättemycket pengar på att köpa den här. Fördelen är väl att man inte kan köra på bakhjulet med den. Säger John. Fast en större fördel är förstås att nu kan han ju inte gärna säga något när jag så småningom kommer hem och berättar att jag köpt en liten liten… HÄST. Moahaha!

Livet är en fest…

maj 12, 2010

…åtminstone kan man konstatera att det blev en del smaskigheter de senaste dagarna. Mors Dag var det i söndags här i USA. Då tillredde familjen en 3-rätters festmåltid till moi:

SuperMom

Hähä, om ingen annan säger det, så får jag ju säga det själv. Det blev laxmacka, fläskfile med örtkryddad röra och linssallad samt hallonpannacotta. ”Gör det inte enkelt för min skull,” sa jag anspråkslöst. Här sliter de med läckerheterna:

Tillfälliga köksslavar

Det är nog onödigt att påpeka att det var delikat. Han som alltid brukar sitta i högsätet när vi har finmiddag i matrummet hade inte tid att sitta med så länge denna gång. Han försvann.

Vart tog Silver vägen?

Aha!

Redan dagen efter var det dags för tårta igen: Vår körackompanjatör, Richard Wolfe, ska pensionera sig efter att ha lirat piano med kören i 50 (!!) år.

Richard-tårta

Som vanligt var det min samåkningskompis Elise som fixat med fika och annat. Här får hon äntligen en lugn stund och kan smaka på den magnifika tårtan själv:

Elise Rosenfeldt

Och här är jubilaren/pensionären själv tillsammans med några av hans fans. Han är en jätteskicklig pianist, så egentligen undrar jag hur han har stått ut i alla år med att sitta och kompa på körrepetitioner – han gör förstås annat också men ändå – 50 år…

Richard och beundrarinnor

Äntligen på bild!

maj 8, 2010

Vackrast av alla fåglarna här är nog Cardinalen. Särskilt hanen som är helt klarröd. Men de är kvicka som bara den, så de flesta försök att fotografera dem har resulterat i en suddig prick i en hörnet av bilden. Men nu fick jag ett helt gäng med bilder.

Cardinal hane

Ibland sitter herr och fru Cardinal tillsammans på fågelbordet och mumsar. Det ser mycket rart ut. Men sådan tur hade jag inte idag. Lilla frun är blekare, men fin hon också:

Lilla Fru Cardinal

Annars finns det många fåglar som nästan ser ut som dem vi har hemma. Men exakt likadana är nästan inga. Och det beror på att flyttfåglar helst bara flyger i nord-sydlig riktning, inte över Atlanten (annat än i mycket få undantag). Har jag fått reda på av Niklas Aronsson, en frilansjournalist/fotograf som bland annat skrivit flera fågelböcker. Jag hade för några månader sedan en diskussion med honom på vår journalistmaillista och fick bland annat veta följande:

”Jo så här ligger det till.  Engelsmännen har ju alltid velat ha med sig England dit de åker och sålunda har de plockat med sig framför allt gråsparv och stare från den gamla världen till den nya. Dessa båda arter är vanliga där. Dessutom finns sånglärka, knölsvan och pilfink på några få ställen.
Atlanten utgör en mycket effektiv spärr för fåglar och amerikanska arter flyttar för det mesta söderut under vintern, medan Europeiska flyttar åt syd, sydväst eller sydost.
Det finns alltid undantag. Vissa myrspovar som häckar i Alaska flyger till Nya Zeeland, rätt över Stilla Havet, vilket väl blir åt sydväst eller så, och innehar världsrekordet i fågelflyttning (11 500 km).
Visst är det intressant?!

Nu e de sommar!

maj 7, 2010

Egentligen har det väl varit sommar ett bra tag här. Fast det kom en sväng med snöblandat regn mitt i alltihopa. Och sen nästan 30 grader. Fast det idag är under 20-strecket så får man väl kalla det för svensk högsommar.

Det känns lite konstigt att inte plantera några blommor eller knäcka ryggen med att rensa ogräs vid denna årstid. Men nu är det så att trädgårdsskötsel ingår i vår väl tilltagna hyra. Tyvärr är hyresvärden snål.

En rabatt av ogräs

Läskigast är dessa taggiga rackare:

Ibland har vi inte kunnat bärga oss, utan har gått lös med ogräsjärn och krattor ändå. Men för tillfället är jag ståndaktig. Å andra sidan finns det annat trevligt att kolla på i trädgården. Vårt lilla fågelbord är ett poppis tillhåll, inte bara för fåglar utan även ekorrarna (squirrels). Idag såg jag för första gången en liten jordekorre (chipmunk) som lyckades baxa sig upp genom ett djärvt språng från själva pinnen:

Piff eller möjligen Puff

De är så små att de skulle få plats i handen. Så söta att man bara dör. Fast Silver tycker att de borde jagas bort från tomten. Han är djupt indignerad över att vi inte förstår vilken viktig uppgift han har där. Här poserar han som ”katt på hett plåttak”:

Katt på sval taklucka

Barbershophelg

maj 3, 2010

Så var vi då framme vid dagen D, eller rättare sagt dagen T, som i Tävling. Harmony Inc’s tävlingar hölls i lilla orten Batavia, som för tillfället luktade kraftigt av gödsel. Det är ju dags för det på åkrarna, men det gav en något oglamorös känsla när man anlände till byn…

Tävlingen ägde rum i byns skola, som inrymmer såväl grundskola som high school. Rätt gulligt. Men aulan var stor och alldeles utmärkt för ändamålet. Men det hela kändes ändå mycket enklare och mer avspänt än Sweet Adelines tillställningar.

Tävlande nr 10 utanför sitt klassrum/omklädnings- och uppsjungningsrum

Som tävlande nr 10 av 15 såg vi bara 5 andra kvartetter. De var tämligen tråkiga. Jag tycker att våra två sånger gick helt OK, ungefär som jag hade väntat. Vi var inte allt för nervösa och det lät rätt hyggligt. Poängen var sådär och räckte inte till någon framskjuten placering, men med den korta tid vi har haft på att sjunga ihop oss tycker jag att det var helt OK. Vårt mål var ju att åka dit och underhålla och förstås ha kul själva. Och en av domarna sa att det var uppenbart att  vi var den enda kvartett som kommit dit för att uppträda och underhålla. Våra sånger gick hem bra hos publiken och det blev många glada skratt.

Efter en middag på Dennis (inte direkt någon hälsokostmåltid kan jag avslöja) åkte mina kvartettkompisar till sitt hotell för att delta i körtävlingen på lördagen medan jag körde hem i den sena natten, tillbaka till Rochester.

Och så upp på lördag morgonen för att i stället åka till Sweet Adelines stora körtävlingar (jo, det var så klantigt ordnat detta år att båda organisationerna hade sina tävlingar samma helg). Men eftersom massor av duktiga körer plus de två körer som jag har coachat några gånger ingår i SA:s region 16 (stora delar av New York State samt Ontario-regionen i Canada), ville jag inte missa denna tävling, trots att jag var duktigt trött och seg på lördag morgonen. (Och dessutom missade min hopplektion.)

SA:s tävlingar var i ett stort kongresscenter i Syracuse, som ligger 1 1/2 timmes bilfärd från Rochester. En helt annan typ av evenemang… Och långt: 25 körer på scen om man även räknar in North Metro som uppträdde i egenskap av förra årets mästare. De brukar ofta kamma hem världmästerskapstiteln också. Jag har aldrig sett en så stor barbershopkör på scen. De jag frågade i kören visste inte själva hur många som stod på scen denna dag, men trodde att det var runt 160 personer. Och de lät helt fenomenalt. Så synkade att man hörde vartenda ord klockrent trots att de är så många. Fantastisk koreografi, dynamik och soundet var förstås helt otroligt. Men det var verkligen många körer som höll hög klass. Jag var lite förvånad att se att canadensarna hade så många stora och även jättebra körer.

Innan jag åkte trodde jag nog att det skulle kännas lite ensamt att åka iväg och kolla på tävlingarna sådär. Men det visade sig att man alltid hittar folk att snacka med på sådana tillställningar. Det var inte det minsta ensamt.

Mina vänner i Image city, under ledning av Maggie Swift var nöjda med sin insats även om de ligger långt efter toppen.

Image City

Och det var väl vännerna i Rochester Chorus också. När man ser dessa två pyttekörer (jämfört med North Metro) som en gång varit en enda kör, är det svårt att tro att de vunnit region 16:s tävlingar 6 gånger. Men mellan 1977 och 1992 var det nästan så att de alternerade med North Metro om att kamma hem segern. Vad som egentligen hände är lite oklart. Men jag vet att Maggie Swift slutade och någon mindre trevlig dirigent tog över. Då delades kören och sedan tycks det mesta ha gått utför. Då bad den ena kören att hon skulle komma tillbaka, vilket hon gjorde fast hon egentligen ville pensionera sig även från barbershopvärlden. Den andra kören leds av Sue Melvin som jag numera känner rätt väl och som även dirigerar mina kvartettkompisars kör.

Det finns förstås mycket mer att berätta om detta, men det får räcka såhär.

Båda körerna blev mycket glada över att jag kom och hejade på dem. De trodde nog att jag gjorde det bara för att vara snäll och uppmuntrande, men i själva verket åkte jag ju till tävlingarna för att jag själv var så nyfiken. Fast det är väl bra när folk tror att man är mer godhjärtad än man är :-).

Nu återstår att få en rapport från mina svenska körkompisars tävlingsäventyr i region 32 nästa helg. Men för egen del återgår livet till det normala nu. Jobb, vardag. Och så är det väl dags att börja ta itu med Verdi också.