Archive for februari, 2010

Snow day!

februari 26, 2010

Äntligen fick då ungdomarna en snow day – alltså ledigt från skolan på grund av snön. Den snöstorm som de varnat för i en hel vecka som skulle slagit till i går kväll blev det dock inte så mycket av. Det är mest ett ihållande snöande under hela natten som nu skapat ett vackert ”winter wonderland”. New York times rapporterar att det är såhär mest överallt i delstaten.

Utsikt från kontorsfönstret:

fönstervy

En till fönstervy

Här får man kolla på nyheterna och skolornas hemsidor när det har snöat, för att se om det är så pass att de ska stänga. Fast de senaste två vintrarna har de tydligen inte behövs stängas någon gång. Till skillnad från sydligare delar av USA, där det varit katastrof denna vinter, är kommunerna här rätt rutinerade på att ploga när det behövs. Men visst, den här vintern kommer att gå till historien, kanske inte just i Rochester, men i USA i helhet. Och så Sverige förstås 🙂 där jag förstår att det snöat så det står härliga till.

Denna vecka är det fullt upp med jobb. Dessutom har vi haft körrep måndag, onsdag och torsdag (igår alltså). Idag och imorgon (lördag) har vi våra Epic Movie concerts med musik från bland annat Star Wars, Gone With the Wind, Titanic och Superman. Häftiga grejor! Och så måste vi försöka få till några kvartettövningar eftersom vi ska på ett kvartettevenemang med en massa coachning och kurser nästa helg. Hur vi nu ska få det… Visst är det så att saker och ting går i stim! Och så klagar familjen på att smörgåsskinkan är slut – de vanligtvis så välfyllda förråden är inte helt perfekta idag.

Borde alltså sätta fart med att jobba (smörgåsskinkan får faktiskt vänta) i stället för att blogga. Vi hörs!

Hjälp! Jag är ensam!

februari 19, 2010

Undrar  när jag senast var ensam hemma en fredag kväll? Någon gång på 80-talet kanske?

Lollo är på födelsedagsfest (igen!). John har tagit ledigt sista vardagen av ungdomarnas februarilov och är på väg upp till Adirondacks där han och Fredrik ska sova på vandrarhem och roa sig med lite vildmarksliv och snöskoteråkning. Jag är lite avundsjuk. Men mest är jag nöjd. Med tanke på all tid jag har tillbringat med Lollo och vår ridning, så är det inte mer än rätt att Fredde får lite äventyr på tu man hand med sin farsa. Hoppas att det blir precis så fantastiskt som jag tror att det blir.

Hittills har jag haft en nervdallrande upplevelse när Anna Haag spurtade sig till en silvermedalj långt efter att Charlotte Kalla hade kroknat. Ojojoj vad svettigt det var. Nu får det vara dags för mer avkopplande aktiviteter innan det är dags för hämtning på festen.

Fast helt ensam är jag förstås inte. Tänkte åka en sväng till Wegmans och köpa mig något delikat att käka och kanske en burk slafsig mjukmat till Silver. Och så kan jag sätta mig i soffan och tvångsgosa lite med honom efteråt :-).

OS-frustration och fosterlandskärlek

februari 18, 2010

OS är kul tycker jag. Det är något med det där patriotiska, att få heja på sitt lag. Jag kan till och med kolla på curling och tyckta att det är spännande bara för de svenska tjejerna är så bra. Det är ju kul när det går bra för ”oss” :-). Men under normala omständigheter tycker jag att curling är en besynnerlig sport.

Nu är det ju lite krångligare när vi är på denna sida Atlanten. För om amerikanskorna spelar curling på en bana och svenskorna möter ett annat lag på en annan bana, så får man inte se en enda glimt av sina landsmaninnor. Bildproducenten tar in boet och en massa stillaliggande stenar på den amerikanska sidan i väntan på att det ska hända något, hellre än att panorera ut över de andra ländernas matcher.

Inledningsvis tog det också en bra stunds zappande innan jag fattade vilka kanaler som sänder OS – inte lätt att veta när man har så hiskligt många och ingen public service, som hemma. Gamla pålitliga SVT vet man ju sänder från OS så det står härliga till, till och med så mycket att alla sporthatare funderar på att emigrera.

Och när jag till sist lokaliserat de två kanaler som sänder från OS, så fick jag bittert erfara att de bara sänder från de grenar som är intressanta för amerikaner. Så jag har missat de flesta svenska prestationerna hittills. Men sett många långa intervjuer med amerikanska stjärnor. Var är alla intervjuer med Anja, Björn, Anette & co?

Nä, det här med TV-sändningar påminner på något sätt om det gamla talesättet ”alla tänker bara på sig. Det är bara jag som tänker på mig…”

Fem vid bordet

februari 15, 2010

Första lovdagen på President’s week firade vi med att åka till Holiday Valley, en skidort ca 2 1/2 timmes bilfärd härifrån. För att kunna utnyttja skiddagen till max bokade vi in oss på ett nytt och fint hotell, The Tamarack Club, redan på fredagkvällen.

Tamarack club

Hotellet ligger precis i backen, så det är bara att checka ut skidorna, öppna dörren och knalla några meter till liften. Det var det bästa med hotellet. Och så var väl utomhusbubbelpoolen rätt ball:

Men annars tyckte vi allt att det var väldigt dyrt för rummet var litet och frukost fick man knalla iväg till en trist kafeteria för att äta. Hrm, vi är väl lite bortskämda med skidkulturen från Alperna där god mat är en del av upplevelsen. Rummet var också pyttelitet för den dyra penningen tyckte vi.

Skidåkningen var väl helt OK. Fler backar än Bristol Mountain. Men de var kortare också. Vi var rätt överens om att det inte var värt den längre bilresan när vi har såpass bra skidåkning bara 35 minuter från hemmet. Fast det är förstås alltid kul att åka skidor, så vi hade en härlig dag ändå.

Lollo hoppar

Lollo kraschlandar

John vurpar också

Fredrik gör ett märkligt hopp i rak stil

Liftåkning

När vi kom hem fixade vi till en festlig pre-valentine’s day middag med krabbklor och annat smaskigt. Och när vi dukar fint i matrummet, tycker alltid Silver att han ska vara med. Även om han inte äter något vid bordet, så sitter han i högsätet.

I finstolen

Och det är klart att alla i familjen ska vara med. Silver tycker för övrigt att John har varit bortrest för mycket, så han har sovit i Johns säng för att se till att han inte försvinner igen. En katt har mycket att stå i helt enkelt när man ensam måste ansvara för att hela familjen är samlad.

Kusligt tekalas

februari 9, 2010

Welcome to the teaparty! Det började som en gräsrotsrörelse i USA, med människor som protesterade mot regeringen i allmänhet, Obama i synnerhet och mot det allt större budgetunderskottet. Och det är ju inte mycket att säga om – inte budgetunderskottet i alla fall. Inte ens den mest optimistiska kan säga att USA:s finanser är välskötta. Och så var det ju långt före Obamas tillträde.

Tea party protest i Connecticut

Men tonen i diskussionen är ruskig. Den ena talaren efter den andra insinuerar och hånar, både Obama och de som röstade på honom: ”Folk som inte ens kan stava till ordet ‘rösta’ valde en president som vi inte ens vet om han är en legitim amerikansk medborgare”. Och ”Barrack HUSSEIN Obama” säger de också, som för att poängtera att man med det namnet mycket väl kan vara en terrorist från mellanöstern.

Även om det är en gräsrotsrörelse, så är det förstås folk som vill profilera sig och dra nytta av den. Som Sara Palin. Jag tycker hon har sjunkit till nya bottennivåer nu. Och då tänker jag inte på fusklappen i handen (hur svårt är det att memorera tre grejor att prata om?) Hon tycker att USA är ”redo för en revolution”. Ponera att hon lyckas profitera så mycket av denna missnöjesrörelse att det tar henne hela vägen fram till Vita Huset? Tänk er henne som jordens mäktigaste person, med rätt att trycka på knappen…

Nu räcker det

februari 8, 2010

Det blev en intensiv helg som vanligt. Inte minst för att vi hade en massa tjejer som kom och hade sova-över-fest. Det verkar vara jättetrevliga tjejer: roliga, smarta, självständiga och snälla.

Lollos kompisar

Så jag tyckte att man kunde ställa upp på att vara en bussig mamma, trots att jag inte hade blivit tillfrågad om det var OK innan. Jag storhandlade, fixade och donade och utfordrade alla med svenska pannkakor, samt att skjutsade hem den enda killen i gängen, som av förklarliga skäl inte skulle sova över.  Och jag tror alla kompisarna hade kul och uppskattade alltsammans, liksom deras föräldrar.

Men tyvärr är det så att jag nu till sist fått veta hur det kan vara att ha en tonåring som är både otacksam och helt obegriplig. Så det är väl läge att inte vara så himla bussig längre. Helt enkelt.

Handklovar – nej tack!

februari 5, 2010

Jag hade en – tja – intressant upplevelse igår: Mitt första och förhoppningsvis sista besök i en amerikansk domstol. För några veckor sedan blev jag stoppad av polisen sedan jag inte stoppat helt och hållet vid en stoppskylt. Och fick en böteslapp. Man kunde välja att skicka in denna med ”plead guilty” eller dyka upp i rätten.

Formuleringarna på denna lapp var sådana att man fick en mindre hjärtattack. Det stod att om erkänner sig skyldig, så förlorar man körkortet och rättigheten att ha en bil. Så då vågar man ju inte annat än att infinna sig i rätten för att förklara sig. Efter att ha suttit och knappat in svarsalternativ hos diverse myndigheters automatiska telefonsvarare, insåg jag att det inte skulle gå att få tag på någon människa av kött och blod som kunde förklara vad som verkligen gäller. För jag hade ändå lite svårt att tro att man skulle förlora lappen för att göra ett halvdant stopp…

Så jag kom på utsatt tid till Pittsfords Court House. Trodde kanske att man skulle möta en person i ett rum. Men det var fullt pådrag med domare i full utstyrsel med klubba och allt, en massa sekreterare och poliser. Såhär var domaren klädd (men av förklarliga skäl var det inte läge att fotografera!):

En domare från Supreme Court

Innan oss var det några ”vanliga” brottslingar. En tjej hade handklovar. Av samtalet att döma hade hon inte gjort något särskilt allvarligt, så det verkade urlöjligt att hon skulle stå där framför domaren med händerna på ryggen, som om hon vore en livsfarlig terrorist.

18.00 var det sedan dags för alla oss trafiksyndare. Runt ett femtiotal var vi kanske som fick ställa oss på led. En glad och käck polis förklarade vad som gällde och en lika glad och käck åklagare berättade om vilken typ av straffrabatt som kunde komma ifråga. För nästan alla fick tydligen sänkt straff. Så då var det väl lönt att komma dit i alla fall.

För att bara nästan stanna vid en stoppskylt är det tre prickar, vilket reducerades till två prickar. Det är vid 18 prickar inom 18 månader som man förlorar körkortet. Det var ju inte precis det som stod på böteslappen. Straffet för detta brott är böter på 75 dollar, alltså ungefär 500 kronor.

Den skämtsamme polismannen frågade om jag tänkte komma tillbaka. Jag berättade för honom att jag aldrig haft några böter tidigare och inte tänkte få några fler heller. Det blev han jätteförvånad över. ”Berättade du det för polisen som stoppade dig?” frågade han. Nej, det var ju inte precis så att vi hade en lång konversation. Tydligen är det inte något märkvärdigt med trafikböter. Men jag tycker ändå att det var en erfarenhet jag gärna hade skippat. Fast lite intressant var det ändå, i all sin absurditet.

Ett litet paradis

februari 4, 2010

Tänk dig att ha ett litet stall ungefär en kilometer hemifrån. Och två supertrevliga människor som driver det.

Craig och Jill

Lägg till ett antal fina, väluppfostrade och gulliga hästar. Tre  näpna kattungar. Och en vakthund …

Så här det på Hickory Creek Stables. Idag red jag lille Cactus för andra gången. Han var lika fin idag, fast han såg lite spöken och var tvungen att spatta runt lite. Men det grejade sig :-).

Min nya lilla älskling, Cactus

Och här är Jill’s häst som hon själv tävlar med. Fast det är Lollos favorit, så hon tycker förstås att det är hennes häst.

Wiz

Kattungarna är bra mycket större nu än när vi kom hit första gången. Men de är fortfarande lika upptagna med sina äventyr i stallet. De är alldeles för orädda för sitt eget bästa. Det beror på att eleverna i stallet gosar med dem i stället för att köra bort dem. Men vem kan motstå sådana små näpna krabater…

Och sedan finns där min specialpolare. Molly. Hon vaktar.

Molly and me

Någon som undrar varför vi gillar att vara här?

En majoritet vill ha kvar hyckleriet i armén

februari 3, 2010

Ska hyckleriet angående homosexuella i amerikanska militären äntligen ta slut? Det tycker Obama. Men detta är kontroversiellt! Idag gäller ”don’t ask, don’t tell”, alltså man får inte berätta att man är gay och ingen får heller ställa den frågan.

Fast alla vet att det finns flera homosexuella både män och kvinnor i armén och många som fått utmärkelser. Som svensk kan man lätt tro att det bara är att skrota en så mossig lag. Men kolla på Wall Street Journals omröstning: en majoritet var emot!

Här spökar religionshycklandet: det är en synd att vara gay. Och så alla löjliga fördomar: ”tänk att behöva duscha med en som är attraherad av en” (hallå, en kvinna är inte attraherad av varenda man hon ser, varför skulle en gay vara det…). Duschar tillsammans gör de ju förresten redan fast de vet bara inte om det.

När man hör om sådana föråldrade åsikter, är det lätt att glömma att USA är ett jättestort land med alla sorters människor och massor av olika åsikter. Mina vänner till exempel är inte det minsta mossiga! Vi diskuterar högt och lågt om allt möjligt.

kvartettkompisarna

Ro har f.ö. opererat foten, men vägrar åka runt i sin scoter. Det är nog bra. Fast efter ett kvartettrep har hon rejält ont och får ligga med foten i vädret i många timmar. Det är sällan man träffar folk med en så genuint positiv livssyn som hon.

Lång väg tillbaka

februari 1, 2010

Det går uppåt för konjunkturen här i USA. I alla fall om man tittar på BNP (bruttonationalprodukten), som ökade med 5,7 procent sista kvartalet 2009! Men arbetslösheten ligger på skräckinjagande 10 procent och är inte på väg neråt. Vi får väl se vad Obamas alla miljarder i hjälpinsatser kan åstadkomma där.

Dysterkvistarna på nyhetskanalerna säger att arbetslösheten knappast kommer att sjunka i takt med att konjunkturen går uppåt. I den mån som det skapas fler jobb, blir det många osäkra, tillfälliga och dåligt betalda jobb. Och så som det blir i USA, så brukar det ju ofta bli i stora delar av resten av världen.

Filmen Up In The Air ska handla om en konsult (George Clooney) som åker runt och hjälper företag att säga upp folk. Flera av de som medverkar är inte skådespelare utan folk som verkligen förlorat jobbet. Jag såg en liten snutt från den filmen på CNN. Den måste man nog se (inte BARA pga Clooney…).

Tänk så många människor som jobbat lojalt i många årtionden för en firma och så sägs de upp när tiderna blir sämre. Min gamle klasskompis Fred Stewart (från min high school i Portland) som numera är fastighetsmäklare berättar att många hus säljs på exekutiv aktion numera.

Otäckt att påminnas om att alldeles vanliga människor kan hamna i ett sådant katastrofläge. Det känns extra avlägset en så vacker dag som denna, med strålande sol och gnistrande snö. Det är riktigt varmt och härligt i solen, trots att kvicksilvret visar på ett antal minusgrader.

Fast en som inte uppskattar denna typ av  naturupplevelser är Silver. Varför ska man plåga sina små ömtåliga tassar med något så obehagligt kallt undrar han:

Frusen kisse