Archive for juli, 2009

På amerikansk mark

juli 31, 2009

Vi kom fram ungefär vid midnatt lokal tid, vilket är kl sex på morgonen svensk tid. Då hade vi rest nästan ett dygn. Tur att det är rätt lätt att ställa om sin biologiska klocka åt det hållet. Har man varit vaken i stort sett till klockan sex, somnar man av ren utmattning och efter cirka sex timmars sömn är man faktiskt någorlunda i fas. En strulig incheckning kompenserades väl av att vi uppgraderades till business class mellan Köpenhamn och Chicago. Jag har insett att jag är skapt för att resa i business class. Aah! Resten av familjen med…

IMG_1074

Första natten har vi sovit på ett lägenhetshotell. Mycket amerikanskt:

IMG_1083

Den som följt denna blogg undrar kanske hur lille Silver klarade den LÅNGA resan? Det var nog tufft. Och vår lilla konstruktion för toalett i buren funkade inte så bra. Det mestade hamnade utanför, så buren blev rätt ofräsch – säkert otrevligt för en renlig kille som Silver. Men han verkade faktiskt inte rädd eller chockad. Mer missnöjd och angelägen om att få komma ut. Han snackade en hel del… Desto trevligare tycker han att lägenhetshotellet är. Han är väldigt pigg och nyfiken. Kul med trappan och heltäckningsmattan tycker han.

IMG_1080

Alla våra väskor, utom Silvers, kom för övrigt fram i tid. Lite osis att det var just hans som kom på avvägar. Det blev nattlig shopping för att få lite kattsand, kattmat, kattlåda och matskålar. Fast här är ju stormarknaderna öppna dygnet runt… (Annars undrar man ju vem som behöver shoppa mitt i natten, men nu vet vi ju det).  Receptionisten ringde just och berättade att väskan är på väg.

Annars står det på dagens agenda: Få nyckar till huset, ta emot möbler från uthyrningsfirma, shoppa adaptrar, kolla var vi kan fixa kompletterande vaccinationer, boka tid med skolorna och försöka få klart ansökningarna, kolla efter en begagnad bil till mig och en lång radda med fler grejor. Kanske inte allt blir gjort idag?

IMG_1087

Fyra små prylar som får symbolisera dagsläget: Ett kit från business class, en adapter (kommer att behöva många), vår sista GP som jag hushållade med länge, samt en mugg svagt kaffe. Behövde två för att känna av någon kaffeeffekt.

På väg!

juli 30, 2009

Nu sitter vi på Kastrup. Undrar hur lille katten har det. Några veckor av hysteriskt och accelererande packande fick ett abrubt slut – förr eller senare måste man sluta plocka prylar annars missar man planet! Tack vare en ovanligt krånglig incheckning (strulande datorer) höll vi nästan på att missa planet ändå.

Vi trodde vi hade skickat allt utom vad som lätt ryms i ett par resväskor.

097

Fast det blev åtta väskor inklusive golfbagarna. Då är inte handbagaget och katten inräknade.

Silver checkas in med eget pass och boarding card.

100

Här väntar vi medan buren röntgas för att leta efter eventuella bomber (?).

102

I alla förberedelser ingick förstås att tömma kyl och frys. Trots alla vänner som dykt upp för att säga hej då, så blev det alltid en massa kvar. Så när snälla familjen Östling ville bjuda på lite hej-då middag, fick jag idén att i stället bjuda dem på kylskåpsrensarbufféfest. Låter det läskigt? Tja, det är tur man har snälla och inte allt för skeptiska vänner. Men det blev faktiskt riktigt smarrigt.

085

Och snart kommer vi till ännu en tom kyl. Och ett tomt hus. Och faktiskt än så länge helt tomma sidor i vår USA-historia. Undrar bara hur lille Silver har det…

Städallergi!

juli 27, 2009

Trodde det var myggbett först. Några röda fläckar. Sedan blev hela halsen röd och kliade. Så då började detektivarbetet – är det något jag inte tål?

Solat har jag inte, så solexem är uteslutet. Är det någon allergi?? Inte har jag ätit något annorlunda. Så vad kan det då vara? AHA! Flera veckors ettrigt flyttstädande och exponering för allehanda kemikalier! Kan jag vara allergisk mot det? Testade allergimedicin samt att hålla mig borta från städskåpet. Och vips – nu kliar det mindre.

Hur ska jag kommunicera detta budskap till familjen? Alltså att det nu får bli slut på städandet för min del. De lär ju bara säga: låt bli då.

ajax_teaser_286x126

På väg till Amazonas djungler?

juli 22, 2009

Att resa till Thailand eller Egypten är ingenting när det gäller vaccinationer. Förmodligen inte en äventyrstur längs Amazonasfloden, heller. I varje fall inte om man jämför med vad som krävs för att få gå i skolan i USA. Eller vad som krävs för att släppas in på ett sjukhus (vilket John måste göra i sitt jobb).

När det gällde vår lille katts vaccinationskrav var det oerhört krångligt att få besked om vad som gäller. Amerikanska ambassaden är inte mycket för att svara i telefon, för att uttrycka det milt. Och sedan har alla stater egna regler, så ambassaden vet egentligen ingenting. Men det visade sig räcka med rabiesvaccination. Tror vi i alla fall. (Vi har ju inte släppts in i landet ännu…) Men för de tvåbenta är det en annan femma.

Stelkramp, difteri, polio, mässling, påssjuka, röda hund, tuberkolos samt hepatit B-vaccination krävs för att våra telningar ska få delta i skolundervisningen. Och ungefär samma krävs för att John ska släppas in på sjukhusen. Vad jag har och inte har, är det väl å andra sidan kanske ingen som bryr sig om.

Egentligen borde det kanske inte vara ett så stort problem. Men hur kan vi bevisa att vi har de flesta av dessa vaccinationer? Och komplettera med dem vi inte har? Och mitt i semestertider?? Jo då börjar det stora racet i vårdsvängen. Ett bokat besök på vårdcentralen. Som tyvärr resulterade i att läkaren erkände att han inte kan skriva något intyg. Det är ju BVC som kan intyga vad ungdomarna har fått. BVC är semesterstängt. BVC i och för sig skickat vidare papperen till skolsköterskan.  Som har semester. Så det löser vi inte idag. Men den snälle rektorn på Kärralundsskolan lovade att försöka luska fram något. Fast han har också semester. Egentligen.

När det gäller tuberkulosvaccinationen, som barnen saknar, kunde inte heller vårdcentralen hjälpa till. De hänvisade till det enda semesteröppna BVC som finns i stan. När jag lyckades få kontakt med dem, hänvisade de till en barnmedicinavdelning. När jag slutligen nådde fram till dem, bad de mig kontakta någon privat klinik. Och det lyckades vi inte heller lösa idag.

Fortsättning följer således.

Lite lattjo känns det i dessa svininfluensatider att det är så viktigt med en massa andra vaccinationer. Ro hit med en A H1N1-spruta, så ska jag ta den utan protester.

När jag själv pluggade i USA behövde jag inte ta en massa vaccinationer eller dokumentera att jag hade tagit sådana. Vad jag minns. Men det är å andra sidan är det 26 år sedan, så det kan ha ändrats. Eller så har jag förträngt det.

Vår minutiösa vindsröjning ledde till att jag hittade min ”cap and gown” från graduation (ungefär studentexamen) i USA. Så jag kan i alla fall dokumentera att jag var där, fastän jag inte kan dokumentera några vaccinationer.

IMG_0984

Jodå. Jag såg läskig ut i den färgen 1983. Och jag ser läskig ut i den nu också. Men den är kul att ha kvar ändå. Trots vårt nitiska slängande, så får vissa prylar finnas kvar.

Putte flyttar ut

juli 20, 2009

IMG_0981

Det här med att rensa ut är svåra grejor. Putte har bott på vår övervåning i ett par år nu. Han skapades som ett grupparbete i Lollos klass,  när de studerade dinosaurier. När terminen var slut drog de lott om vem som skulle bli den lyckliga som fick ta hem den säkert en och en halv meter långa krabaten i ståltråd och papier maché.

Redan när han flyttade in kände jag en viss förskräckelse över vår nya familjemedlem. Men samtidigt måste man ju känna respekt för allt engagemang och alla timmar som ungdomarna lagt ned på Putte. När Lollo glädjestrålande kom hem med Putte i famnen (man såg henne knappt bakom den gigantiska filuren) insåg jag att det inte var läge att dra till tippen. Då.

Men nu är det dags att säga tack för den här tiden. Och hej då, Putte!

Jag – en invandrare?

juli 18, 2009

Det är en lite förvirrande tanke att jag och familjen snart är invandrare. Eller kanske snarare gästarbetare. Och just som jag funderar på detta, ser jag att både Göteborgsposten och SvD har kolumner som handlar om hur olika Sverige och USA ser på och bemöter invandrare.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3222229.svd

(GP:s kolumn ligger inte på nätet, såvitt jag kan se). De konstaterar ungefär samma sak: I USA ser man invandrare som en tillgång, medan de är ett problem i Sverige. Och märkligt nog förefaller förväntningarna delvis besannas. I Sverige är invandrare överrepresenterade när det gäller brott, i USA är det tvärt om på vissa ställen. I Sverige lever de oftare än andra på socialbidrag, medan de i USA ofta får arbete eller startar ett företa, ofta med två tomma händer. Visserligen blir det alltid tokigt när man generaliserar. Siffror är siffror och bakom dem döljer sig en massa högst olika individer. Men skillnaden är ändå lite intressant. Och svaret ligger säkert, som de båda artikelförfattarna antyder, i hur myndigheterna hanterar frågan. Det är lättare att komma in i Sverige, men svårare att få börja jobba.

Att det inte är lätt att få komma in i USA märkte vi redan när vi skulle ansöka om visum. Trots att det är väldigt vanligt att folk som arbetar på stora företag, flyttar runt mellan länderna, och det John ska göra i USA därför inte är något skumt, var det hela väldigt krångligt. Mängder av pappersexercis, höga avgifter att betala, otaliga samtal till ambassaden för att reda ut ditt och datt. Sedan måste vi i egen hög person resa till Stockholm hela familjen för att bli ”intervjuade” och överlämna alla papper. Och då får man stå i en LÅNG kö, UTANFÖR ambassaden. (Tur att det inte regnade!). Sedan skulle passen skickas hem till oss med post och med de nya visumen inklistrade. Då lyckades ambassaden, för att göra det hela lite mer spännande, slarva bort dem och de fick spåras till Jönköping.

Men det är inte på långa vägar klart för det. När vi kommit fram till USA, får jag påbörja en tremånaders procedur för att få klart med mitt arbetstillstånd.

Vår vän Wojciech från Polen berättade att han gärna skulle vilja arbeta i USA, men när han konfronterades med all byråkrati, gav han upp. Han kände sig väldigt misstänkliggjord och ifrågasatt. Då var det lättare att arbeta i Sverige. Och nu, sedan Polen är med i EU, är det förstås ännu lättare än då han började.

Men i alla fall, har man passerat det magiska nålsögat så är det möjligheternas land. Kanske. Vi får väl se…

p-s-p-s

juli 17, 2009

IMG_0932

Det börjar närma sig. Fyra pallar med kläder och prylar är redan på väg över Atlanten. Sedan är det bara allt det andra kvar. Böcker, skivor, prylar, prylar och mera prylar som inte ska med, utan som ska tryckas ihop i vindsförrådet, så att hyresgästerna får plats med sina prylar. Plocka-städa-packa-slänga. Plocka-städa-packa-slänga.
Äger du mer än sju ting så äger tingen dig. Kinesiskt ordspråk. Trots alla turer till soptunnan, återvinningsstationen, välgörenhetsinsamlingar och till alla vänner som får ta emot det ena och andra, så finns det många ting kvar…
Just nu är det så mycket Plocka-städa-packa-slänga att jag inte hinner tänka så mycket på vad som händer när vi kommer fram. Borde kanske kontakta skolorna? Ska bara plocka-städa-packa-slänga lite först. Borde kontakta redaktörer och sälja in genialiska reportageidéer. Ska bara p-s-p-s lite först. Borde hyra möbler till huset i USA, borde fixa ditt, fixa datt. Ska bara p-s-p-s.
Men först ska jag åka och köpa mitt livs första glasögon, köpa webkamera så att jag och barnen kan ”skajpa”, sälja ännu en cykel på Blocket, prata med Försäkringskassan och Skatteverket, Igen.  Och lämna ännu ett lass kläder till välgörenhetsinsamlingen. Sedan: p-s-p-s.
Men tänk så mycket som blir utrensat och tänk så rent det blir. I alla fall ett tag.

Kartonger, kaos och kattlikt lugn

juli 17, 2009

IMG_0944

-Usch, vad de håller på och stökar hela dagarna. Och vem bryr sig om mig, fast jag påtalat försummelsen upprepade gånger.

Silver sover

Silver sover

-Lika bra att ta sig en tupplur, när ändå ingen bryr som om lilla mig. Tröjan är i alla fall fin. Lillmatte älskar Warriors-böckerna som handlar om katter. Därför har hon gjort denna trevliga tröja, som också är mjuk och skön att slagga på.