Kusligt tekalas

Welcome to the teaparty! Det började som en gräsrotsrörelse i USA, med människor som protesterade mot regeringen i allmänhet, Obama i synnerhet och mot det allt större budgetunderskottet. Och det är ju inte mycket att säga om – inte budgetunderskottet i alla fall. Inte ens den mest optimistiska kan säga att USA:s finanser är välskötta. Och så var det ju långt före Obamas tillträde.

Tea party protest i Connecticut

Men tonen i diskussionen är ruskig. Den ena talaren efter den andra insinuerar och hånar, både Obama och de som röstade på honom: ”Folk som inte ens kan stava till ordet ‘rösta’ valde en president som vi inte ens vet om han är en legitim amerikansk medborgare”. Och ”Barrack HUSSEIN Obama” säger de också, som för att poängtera att man med det namnet mycket väl kan vara en terrorist från mellanöstern.

Även om det är en gräsrotsrörelse, så är det förstås folk som vill profilera sig och dra nytta av den. Som Sara Palin. Jag tycker hon har sjunkit till nya bottennivåer nu. Och då tänker jag inte på fusklappen i handen (hur svårt är det att memorera tre grejor att prata om?) Hon tycker att USA är ”redo för en revolution”. Ponera att hon lyckas profitera så mycket av denna missnöjesrörelse att det tar henne hela vägen fram till Vita Huset? Tänk er henne som jordens mäktigaste person, med rätt att trycka på knappen…

Nu räcker det

Det blev en intensiv helg som vanligt. Inte minst för att vi hade en massa tjejer som kom och hade sova-över-fest. Det verkar vara jättetrevliga tjejer: roliga, smarta, självständiga och snälla.

Lollos kompisar

Så jag tyckte att man kunde ställa upp på att vara en bussig mamma, trots att jag inte hade blivit tillfrågad om det var OK innan. Jag storhandlade, fixade och donade och utfordrade alla med svenska pannkakor, samt att skjutsade hem den enda killen i gängen, som av förklarliga skäl inte skulle sova över.  Och jag tror alla kompisarna hade kul och uppskattade alltsammans, liksom deras föräldrar.

Men tyvärr är det så att jag nu till sist fått veta hur det kan vara att ha en tonåring som är både otacksam och helt obegriplig. Så det är väl läge att inte vara så himla bussig längre. Helt enkelt.

Handklovar – nej tack!

Jag hade en – tja – intressant upplevelse igår: Mitt första och förhoppningsvis sista besök i en amerikansk domstol. För några veckor sedan blev jag stoppad av polisen sedan jag inte stoppat helt och hållet vid en stoppskylt. Och fick en böteslapp. Man kunde välja att skicka in denna med ”plead guilty” eller dyka upp i rätten.

Formuleringarna på denna lapp var sådana att man fick en mindre hjärtattack. Det stod att om erkänner sig skyldig, så förlorar man körkortet och rättigheten att ha en bil. Så då vågar man ju inte annat än att infinna sig i rätten för att förklara sig. Efter att ha suttit och knappat in svarsalternativ hos diverse myndigheters automatiska telefonsvarare, insåg jag att det inte skulle gå att få tag på någon människa av kött och blod som kunde förklara vad som verkligen gäller. För jag hade ändå lite svårt att tro att man skulle förlora lappen för att göra ett halvdant stopp…

Så jag kom på utsatt tid till Pittsfords Court House. Trodde kanske att man skulle möta en person i ett rum. Men det var fullt pådrag med domare i full utstyrsel med klubba och allt, en massa sekreterare och poliser. Såhär var domaren klädd (men av förklarliga skäl var det inte läge att fotografera!):

En domare från Supreme Court

Innan oss var det några ”vanliga” brottslingar. En tjej hade handklovar. Av samtalet att döma hade hon inte gjort något särskilt allvarligt, så det verkade urlöjligt att hon skulle stå där framför domaren med händerna på ryggen, som om hon vore en livsfarlig terrorist.

18.00 var det sedan dags för alla oss trafiksyndare. Runt ett femtiotal var vi kanske som fick ställa oss på led. En glad och käck polis förklarade vad som gällde och en lika glad och käck åklagare berättade om vilken typ av straffrabatt som kunde komma ifråga. För nästan alla fick tydligen sänkt straff. Så då var det väl lönt att komma dit i alla fall.

För att bara nästan stanna vid en stoppskylt är det tre prickar, vilket reducerades till två prickar. Det är vid 18 prickar inom 18 månader som man förlorar körkortet. Det var ju inte precis det som stod på böteslappen. Straffet för detta brott är böter på 75 dollar, alltså ungefär 500 kronor.

Den skämtsamme polismannen frågade om jag tänkte komma tillbaka. Jag berättade för honom att jag aldrig haft några böter tidigare och inte tänkte få några fler heller. Det blev han jätteförvånad över. ”Berättade du det för polisen som stoppade dig?” frågade han. Nej, det var ju inte precis så att vi hade en lång konversation. Tydligen är det inte något märkvärdigt med trafikböter. Men jag tycker ändå att det var en erfarenhet jag gärna hade skippat. Fast lite intressant var det ändå, i all sin absurditet.

Ett litet paradis

Tänk dig att ha ett litet stall ungefär en kilometer hemifrån. Och två supertrevliga människor som driver det.

Craig och Jill

Lägg till ett antal fina, väluppfostrade och gulliga hästar. Tre  näpna kattungar. Och en vakthund …

Så här det på Hickory Creek Stables. Idag red jag lille Cactus för andra gången. Han var lika fin idag, fast han såg lite spöken och var tvungen att spatta runt lite. Men det grejade sig .

Min nya lilla älskling, Cactus

Och här är Jill’s häst som hon själv tävlar med. Fast det är Lollos favorit, så hon tycker förstås att det är hennes häst.

Wiz

Kattungarna är bra mycket större nu än när vi kom hit första gången. Men de är fortfarande lika upptagna med sina äventyr i stallet. De är alldeles för orädda för sitt eget bästa. Det beror på att eleverna i stallet gosar med dem i stället för att köra bort dem. Men vem kan motstå sådana små näpna krabater…

Och sedan finns där min specialpolare. Molly. Hon vaktar.

Molly and me

Någon som undrar varför vi gillar att vara här?

En majoritet vill ha kvar hyckleriet i armén

Ska hyckleriet angående homosexuella i amerikanska militären äntligen ta slut? Det tycker Obama. Men detta är kontroversiellt! Idag gäller ”don’t ask, don’t tell”, alltså man får inte berätta att man är gay och ingen får heller ställa den frågan.

Fast alla vet att det finns flera homosexuella både män och kvinnor i armén och många som fått utmärkelser. Som svensk kan man lätt tro att det bara är att skrota en så mossig lag. Men kolla på Wall Street Journals omröstning: en majoritet var emot!

Här spökar religionshycklandet: det är en synd att vara gay. Och så alla löjliga fördomar: ”tänk att behöva duscha med en som är attraherad av en” (hallå, en kvinna är inte attraherad av varenda man hon ser, varför skulle en gay vara det…). Duschar tillsammans gör de ju förresten redan fast de vet bara inte om det.

När man hör om sådana föråldrade åsikter, är det lätt att glömma att USA är ett jättestort land med alla sorters människor och massor av olika åsikter. Mina vänner till exempel är inte det minsta mossiga! Vi diskuterar högt och lågt om allt möjligt.

kvartettkompisarna

Ro har f.ö. opererat foten, men vägrar åka runt i sin scoter. Det är nog bra. Fast efter ett kvartettrep har hon rejält ont och får ligga med foten i vädret i många timmar. Det är sällan man träffar folk med en så genuint positiv livssyn som hon.

Lång väg tillbaka

Det går uppåt för konjunkturen här i USA. I alla fall om man tittar på BNP (bruttonationalprodukten), som ökade med 5,7 procent sista kvartalet 2009! Men arbetslösheten ligger på skräckinjagande 10 procent och är inte på väg neråt. Vi får väl se vad Obamas alla miljarder i hjälpinsatser kan åstadkomma där.

Dysterkvistarna på nyhetskanalerna säger att arbetslösheten knappast kommer att sjunka i takt med att konjunkturen går uppåt. I den mån som det skapas fler jobb, blir det många osäkra, tillfälliga och dåligt betalda jobb. Och så som det blir i USA, så brukar det ju ofta bli i stora delar av resten av världen.

Filmen Up In The Air ska handla om en konsult (George Clooney) som åker runt och hjälper företag att säga upp folk. Flera av de som medverkar är inte skådespelare utan folk som verkligen förlorat jobbet. Jag såg en liten snutt från den filmen på CNN. Den måste man nog se (inte BARA pga Clooney…).

Tänk så många människor som jobbat lojalt i många årtionden för en firma och så sägs de upp när tiderna blir sämre. Min gamle klasskompis Fred Stewart (från min high school i Portland) som numera är fastighetsmäklare berättar att många hus säljs på exekutiv aktion numera.

Otäckt att påminnas om att alldeles vanliga människor kan hamna i ett sådant katastrofläge. Det känns extra avlägset en så vacker dag som denna, med strålande sol och gnistrande snö. Det är riktigt varmt och härligt i solen, trots att kvicksilvret visar på ett antal minusgrader.

Fast en som inte uppskattar denna typ av  naturupplevelser är Silver. Varför ska man plåga sina små ömtåliga tassar med något så obehagligt kallt undrar han:

Frusen kisse

På längden idag.

Snön är tillbaka sedan någon vecka nu. Så idag åkte längdåkningslaggen fram. Vi åker ju bara utför, så senaste gången jag stod på ett par sådana här var det längre sedan än jag vill erkänna. Men det gick bra! Jag har köpt ett par obetydligt begagnade riktigt fina skidor som invigdes idag.

He did it again!

Obamas tal till nationen igår var ännu ett bevis på vilken magnifik talare han är. Kongressens stående ovationer efter varannan mening blev till och med lite tröttsamma – talet tog ju dubbelt så lång tid på grund av dem. Men alla stod förstås inte upp. En del republikaner satt och såg bistra ut och skakade på huvud – det såg rätt kul ut när TV-kamerorna fångade dem.

Vår Obama-tavla

Jag förstår inte hur man ska vara funtad för att inte gilla Obama! Även om man skulle vara en politisk motståndare måste man väl ändå inse att detta är den mest sympatiska politiker man kan tänka sig. Ärlig, rak, medkännande och helt enkelt en person som menar vad han säger – det är jag övertygad om.

Det var helt rätt strategi att tala om jobb och stimulansåtgärder för att få igång ekonomin. Konjunkturen kommer ju att gå uppåt igen oavsett vad han gör. När arbetslösheten börjar sjunka kan han slå sig lite för bröstet, precis på samma sätt som han har fått skäll för en massa saker som inte är hans fel.

Jag tycker också att det var genialiskt att skämta om sjukvårdsreformen: ”I didn’t take on health care reform because it is good politics…” Ett understatement som drog ner stora skrattsalvor. Och därefter förklarade han att han inte ger upp. Vilket också ju är helt rätt. Han måste baxa detta i land både för att det är nödvändigt (ett civiliserat land kan inte fortsätta tolerera att en stor del av dess invånare inte kan få rätt vård för att de är för fattiga) och för att han förlorar all trovärdighet annars.

Men visst kan man undra hur det ska gå med budgetunderskottet. Alla dessa kostnader och ovanpå det skattesänkningar när USA redan har åtskilliga triljoner dollar i underskott. Det är så mycket pengar att man tappar räkningen på alla nollor, eller hur.

Bygga ut kärnkraften känns också som en billig flirt med republikanerna. Och att prata om att USA inte ska acceptera att vara nummer två efter något annat land när det gäller miljöarbete och miljövänlig teknologi kändes rätt förmätet. Hur ska man räkna för att USA ens ska hamna på topp 20-listan där? Kanske det finns ett kunnande. Men hur används det?

Men bortsett från dessa plumpar – tycker jag att han får MVG på sitt tal. Igen.

Matte, midterm, mat med mera

Midterm. Vi har hört mycket om detta och fått intrycket att de stackars ungdomarna ska sitta och tentaplugga i veckor, för att sedan sitta med evighetslånga jättesvåra prov som hela betyget hänger på. Fast det visade sig att det inte riktigt är så. Till att börja med får de betyg på allt, varenda läxa, läxförhör, grupparbete, prov osv. I och med att betyget är uppdelat på allt man gör, så blir ett enskilt prov mindre dramatiskt.

Fredde kom hem idag och hade gjort franska och matte midterm-proven. Franskan, som är hans sämsta ämne fick han med en gång reda på att han hade full pott på. Matten kändes också bra, fast där dröjer det innan han vet exakt. Även övriga prov han haft har varit lätta. Men just franskan var han ändå så glad över att han tyckte han, som den matglade unge man han är ,  kunde få fira med lite Beef Jerky (ett slags snacks) och en Rio Grande Wrap till lunch.

Fredrik firar full pott

Rio Grande är en wrap med två ägg i form av biffar (!), bacon, någon röra och starka paprikor. Det är rätt skumt, men smakar bättre än det låter. Så här ser det ut:

Skum wrap: Rio Grande

Lollo har ännu inte haft några mid-term prov och det tycks som att det huvudsakligen är social studies (amerikansk historia) som kräver plugg.

På mat-temat kan jag rapportera att en betydligt mer kulinarisk upplevelse hade vi i söndags. Vi tänkte gå och äta en enkel lunch på en italiensk restaurang. Men när vi hade satt oss visade det sig att de bara serverade brunch. Det lät ju gott. Men det var inget mot vad det var… Italiensk brunch buffé… Oj oj oj vad mycket läckerheter!

Mario's Restaurang, Pittsford

När man ätit sig proppmätt på alla sallader, småplock, pastaprylar, ja alla möjliga varma och kalla rätter, väntade dessertborden. Mest spektakulär var denna chokladfontän, där man kunde doppa fruktbitar.

Chokladfontän

Jag som brukar hungra till efter ett par timmar nästan oavsett vad jag äter var mätt ända tills det var läggdags!

Nyheten om Saab har nått hit också

New York Times och Wall Street Journal har det på första sidan. Även Washington Post och en massa andra tidningar rapporterar. Så det är inte bara i Sverige som nyheten spridits. Att Saab köps av Spiker, alltså. Om det nu blir så.

Jag tycker det låter toppen. Som innehavare av en gammal Saab och inte minst som västsvensk och orolig för vad som händer vår landsända om bilindustrin skulle krascha, så har man ju ändå hållit tummarna för en fortsättning. Även om det har verkat huvudlöst att fortsätta med konstgjord andning på ett förlustbringande företag år efter år också.

Får se hur det blir med nya ägaren. Enligt GP:s statistik har Spyker gått med förlust sedan 2004. Under 2008 med hela 248 miljoner kronor. Med tanke på att de bara säljer 50 bilar per år och omsätter 81 miljoner per år, så undrar man ju lite…

Men jag väljer att tro att detta blir bra . Om inte annat för alla de stackars människor som jobbar på Saab och så länge har kastats mellan hopp och förtvivlan.

Lycka till Spyker och Saab!